Sengångare och Redbull i Budapest

Jag är lika förvirrad som packningen ligger utspridd på sängen i Grandios coolaste rum. Jag ser ner på golvet, en upplåst kondom och alldeles för bara bakdelar på gästernas iphones. Fyrverkerier fick mig att vakna till, dom är storslagna. Med en utsikt som slår Mosebacke på nyår med hästlängder står vi vid den där floden som mynnar genom staden. Det här är med som kinesiskt nyår i ett östeuropeiskt land, slottet där borta på kullen är upplyst och ser ut som det i början av Disneyfilmer. Vi firar sankt iva(rsch-någontin) dagen med det billigaste vinet vi kunde hitta. Cirka 12 kronor flaskan, och ett par öl för 4 kronor per liter. Vi sparar tekniskt pengar på att vara i Ungern. Glatt vaknar man upp nästa dag till Skrillex och äter Kalles kaviar jag tagit med mig. Ingen hit bland andra resenärer - En väldigt svensk smak helt enkelt. Fortsatt glada springer vi till butiken, klockan är definitivt alkohol igen. Vi står inne på vad Budapest är känt för, verkar det som, dom varma källorna, och den där helvetes kyliga källan på 19 grader som den där Mälaren hemma i Stockholm. Jag somnade i the steam room och hade veckans bästa sömn och det var den perfekta förfesten, avslappnade kommer vi tillbaka till  ett fullt hostel, bokstavligen är vi i en helt annan sinnesstämning än resten. Det tar sig snabbt efter 2 kronors öl, punsch och vodka. Jag vet att du läser min blogg mamma. Väl på båten som tar oss under broar och en väl upplyst parlamentbyggnad delas champagnen ut, en drink och dom där ölen som ligger i fickan slinker ned lika lätt som den Redbull som gjorde absolut ingen skillnad. Ser ner på den uppblåsta kondomen som just spruckit. Dags för att klappa på sengångare, jag tror att vi är i ungefär samma sinnesstämning. 

Världens sämsta backpacker. Här är tips på vad du inte ska göra

Det var en gång en vinflaska... Som smakade lite för bra och resulterade i en världens mest ineffektiva packning. Varenda ett av mina plagg hamnade ryggsäcken. Plastskor, väskor, väskor av plast, vanliga skor, sjalar i regnbågens alla färger och en till i rosa.

Sa jag att jag och min ryggsäck ska lämna Sverige igen? Har lämnat Sverige. 

Jag ser på väskan jag så graciöst just packat, på lägenheten jag just städat och jag ger mig själv en mental high five. Sedan vaknar jag upp med lätt huvudvärk och ångrar genast min mentala high five från kvällen innan. Jag stugor upp och dricker två koppar kaffe med mormor och morfar, det slår mig inte att jag borde packa färdigt, heller inte att jag kanske borde kolla på klockan. Nej, i stället tänker jag gå och träna med väninnan min. Som knackar på och med en förvirrande blick undrar om hon knackat på fel dörr när morfar, 95 år, öppnar dörren i stället för Linnea, 20 år. 

Jag minns paniken som slog mig när jag såg tiden på min nya iphone 5. Vad klockan var minns jag inte, bara att den var på tok för mycket. Tar upp datorn och tar fram bankdosan. Nu jävlar, nu ska jag spara tid och göra min check-in och mitt bagageköp online och spara 50 procent kronor. Jag väljer att ta den andra vägen, varför inte spärra mitt VISA-kort två timmar innan jag åker utomlands? Tar min bankdosa och mitt spärrade bankomatkort barfota ned till banken. Jag går graciöst in på banken, skolös och ber snällt om ett nytt kort, mitt tredje kort 2014. Minuter går och jag går där hand i hand med tiden. Snarare springer, precis på samma sätt som som vinet springer iväg med tiden. Mitt flyg går om tre timmar och jag bestämmer mig för att ta en dusch. Varmt vatten som sköljer bort schampot genom håret och tvättar bort paniken över att inte ha ett bankomatkort, och känslan av att just ha tagit ut allt jag äger i kontanter. Jag slänger i alla i den stora blå väskan och drar ihop dragkedjan, tar väskorna och springer till tunnelbanan, missar tunnelbanan, missar flygbussen till Skavsta. Vänta vad står det här? Att det tar 80 minuter till flygplatsen? Men då kommer dom redan ha stängt check-in disken Brilliant. Tjugofem minuter senare dyker mormor upp vid Klarabergsviadukten och 106 km/ timme senare säger jag andfått till killen vid disken "Hej, mitt flyg går om trettio minuter, går det bra att checka in?"

Står utanför 'Grandio Party Hostel' i Budapest. Händelser. Ungern? Plastpåsar. Saxar. Lampor och öl för 12 kronor, är täckt i plastkläder och svett. 

Ett fyllo på världsresa

Förta mannen var nog alkotest. Flaskans innehåll ekade i glaset, klinkades ned. Den skulle dämpa flygrädslan. Kompisen var full. Det är lugnt, tänker jag, bara åtta timmar kvar till Etiopien. Där klev jag av och möttes av dessa varma leenden jag inte sett sedan Nigeria, dessa genuint glada människor. Jag har inget visa, vilket behövs för att vandra runt utanför flygplatsen. Jag nöjer mig därför med att njuta av utsikten från ett högt torn och den vackra solnedgången nedanför flygplanets vingar. Vidare mot Togo, är det kväll eller är det morgon? Lunch eller middag? Frukost kanske? En billig biljett innebär en resa genom två afrikanska länder och två mellanstopp i Brasilien för att komma till sao Paulo. Nattetid. Springer förvirrat omkring utanför flygplatsen och letar efter en buss till nästa flygplats. Där! Nehej. En kvälls-sightseeing, på plats vid coghonas sedan 6 timmar tillbaka. Dom förvirrade tiderna gjorde att jag åt min frukost 3 am. Jag besökte stol efter stol och våning efter våning där jag spenderat en timme sovandes med jämna mellanrum. Håll dig vaken för Guds skull. Nu är jag det och ska på sista planet, inrikesflyget not maringa. Två dagar senare. 

Bli inte invalid. Visdomsord från Länsförsäkringar

PÅ VÄG TILL BRASILIEN. Jag ska i alla fall komma ihåg att ta med byxor. Det var tanken som snurrade runt i huvudet förr gången jag satt här på Arlanda. Jag valde att kringla mig runt den visdomen jag överkom idag. Jag valde klänning som extra ombyte. Byxorna som sprack för tre månader sedan lagade jag igår. Nu måste jag vända på varenda krona. Länsförsäkringar har snott alla mina pengar. Bara du inte blir invalid, sa killen i telefonen, så är det cool. Tack, schysst, grymt...

Vad menar du med att du inte kan checka in mig? Helvete. Han knappar ringer, vi utbyter förvirrade blickar. Men vänta, ska du till Etiopien? Nej, Brasilien. Men här står togo? Jag vet, och jag ska inte dit heller... Två dygn, fyra mellanlandningar och ett inrikesflyg. Nej jag ska inte åka tåg! Togo sa jag. Tillslut får jag gå till specialbagage för att lämna min ryggsäck. Incheckad. Jag behöver inte stämma bolaget, fan vad skönt. Inte idag, hade inte orkat. 

Bagageklisterlappen får inte sitta på passet! Det är en värdehandling. Wow! Chilla mannen, det var han i kassan som satte den där. Ja, men han suger. Fick jag dom svar. 

Min kjol är fortfarande hel, väskan är inte stulen, tio minuter. Nu ska jag åka halva världen, om två dagar. Då ska jag vara framme. Nu, nu ska jag kissa, och sen, sen ska jag dricka vätseersättning och ställas inför dagens svåraste beslut: hallonsmak eller vinbärssmak? 

Hejdå Nigeria

Packåsnan stiger ur bilen för sista gången, i år, utanför Quintessence. Jag vet att jag kommer få problem på flygplatsen, bär ju för fan på ett antikt bonshuvud från Nigeria. Det är ju så olaglig det kan bli. Den ska till Östasiatiska i Stockholm. Hej! Här kommer jag med ditt bronshuvud. Men en sk jag lärt mig i Nigeria, en av alldeles för många. Är att man kommer långt av att vara glad och vänlig. Precis som dom är. Att låtsas vara resvan är också bra, självsäker, öppensinnad och observant. Vakterna kollar igenom allas väskor, granskar. Dom öppnar inte min. Här står jag själv i min färgglada nigerianska kjol, sjal och smycken och ler. Däremot fick jag en ny vän, han jobbade på flygplatsen och gjorde min in-chekning mycket mindre ensam och hundra gånger trevligare. Jag tror att dom tycker om mig. inte någonstans bad doam att granska väskorna, vilket kanske inte är den bästa säkerheten nu när jag tänker på det… 

Jag kommer att sakna er med. Som fan. Ta en Akara, jag har gjort den själv! Akara är en nigeriansk rätt, bönsmet du friterar. Den och Plantain - oh mama! Det jag gillar. Minns ni ett av mina första inlägg från Nigeria? Ett presentland, får många. Guldörhängen, armband, sjal, skor, örhängen igen, bok, cd. Jag vet att du inte är intresserad av vad dom ger mig. Men lyssna och lär, se och lär, åk och lär. Du har så mycket att lära. Kanske kan fattigdomen i Nigeria bero på generositet. att tjäna 8000 kronor per månad, att jobba tio timmar om dagen sex dagar i veckan. Och att ge bort mat, presenter och gåvor. Men inte äta själva. Det är fascinerande, jag känner att jag själv har så mycket kvar att lära. Jag har så mycket att uppleva med mina vänner. Nu är jag plötsligt inte lika redo att åka hem längre. Äter min Eba och melon soup Agens tillagat tidigare, julfest på kontoret. Händerna är kladdiga när dom å rör sig upp och ned i den runda kletiga bollen. Dansar, snap it, flash it. Mitt nya Afrikanska hår hänger med. En ny kjol från skräddaren innanför dom höga grå murarna.

I Nigeria är vi alla en familj, jag ber er alla att åka dit. 

Oyibo på morgonmarknad

Det var sista heldagen å Quintessence och rapport efter rapport, mail efter mail, dator till en annan dator och tigerbalsam efter nackspärr. Jag väljer att promenera. Avveckla Lagos. Sista promenaden, tar in luften, den inte alls särskilt fräscha luften, men den varma, bekväma Harmattam. Harmattam är Den varma perioden under december, när luften doftar en blandning av Sahara och regn. Imagine. Fem nya vnner och en make, jag som skulle avveckla, inte skaffa på vägen hem. Gott sover jag i rummet, glad som ett barn på julafton, det är ju trots allt det snart. jultomten hade kommit inatt, sa Catherine. Och gav mig ett paket inslaget från pappret från butiken. ETT MONOPOL! City av Lagos edition! Fortsätter 'att springa som ett barn på julafton, ropar ’kolla vad jag fått, Aino, kolla vad jag fick!’Klockan slår 05.45 och trött öppnar jag mina runda bruna ögon, mörkt ute. Det betyder sova, jag vill inte upp. ’Oyibo!!’, vaknar nu. Befinner mig bland tusentals människor på en marknad belägen på The Mainland. När jag blev tillfrågad att komma hit, fan vilken komplimang. Dom tar inte vem som helst hit. Jag ville hit när jag hade varit i Lagos en vecka, kände att vad tusan, det här är ju inga problem. Jag ser nu, mamma jag kan se nu. Fattigt, inte lika som i Makoko så klart. Slummen nedanför 3 rd mainland bridge, belägen på vattnet med båtar med hemgjorda plastspegel. Det ät trångt, Oyibo betyder vit. Jag är uppenbarligen den ändå här. företagen förbjuder sina expats att åka till platser som dessa. Dom vill ju inte behöva betala. Eller? Agnes får tredubbla priser på allt, fisken är svår. Jag går undan, blir bortlovad. Agnes får på andra sidan gatan äntligen fisk för 2000 naira, och jag får en kram av min framtida mother in law, enligt henne då alltså. Det här med Polygami är lättare än jag trodde, speciellt när jag inte träffat mina makar än - bara deras mammor.